Fransk nostalgi?

När jag gick i tvåan på gymnasiet så var jag på en klassresa till Frankrike. Väldigt trevligt! Det var kul och framförallt intressant att höra franska utanför klassrummet. Redan då var jag intresserad av mat och att testa nya saker. Det hade varit trevligt att smaka typisk franska saker, som pajer, ost, soppor etc. Men det var inte rätt tidpunkt för det den här gången. Vi åt i och för sig mycket bröd (och det var någonting jag saknade när jag kom hem med) varje dag började vi dagen med en baugette och sedan åt vi kinamat! av någon anledning på kvällen. Vet inte varför det blev så…eller jo, det var billigt och det fanns två små restauranger i närheten av vårt vandrarhem (vi var förresten i Paris) så det blev det självklara valet.

Behöver jag säga att vi åt oregelbundet och alldeles för dåligt den här veckan? Men det är väl så det ska vara, fokus var ju på att ha kul inte att äta. Och även om jag idag nog skulle säga att dessa två hör ihop så var det inte så då. Hursomhelst en dag besökte vi i alla fall en matbutik och det var en upplevelse. Jag kommer nog aldrig glömma allt bröd och alla desserter och mycket annat jag inte sett förut. Men vi köpte inget sådant utan på fastande mage tog sötsuget över och det blev chips, choklad, kakor som senare ledde till en trevlig kväll på vandrarhemmet istället.

En av sakerna vi testade då var några chips som hette Monster munch. De har samma konsistens som OLWs stjärnor och hjärtan men smakade lite mer kryddstarkt. Jag eller alla tyckte om den jättemycket och minnet av dem har stannat kvar. När jag så hittade the english shop som både finns på nätet och som vanlig butik blev jag överlycklig när jag såg att de hade Monster munch. Jag skickade iväg en beställning på dem tillsammans med två påsar skittles (testade dem första gången på tunnelbanan i Paris) och en påse med salt and vinegar chips som jag har hört ska vara goda.

Det tog lite tid att få den här beställningen. Jag gjorde den flera månader före jag såg varorna. Men jag var i kontakt med företaget, där de för övrigt är väldigt trevliga och de sa att de hade haft slut på varorna men att det skulle skicka dem så fort det gick. Det gjorde inte mig så mycket egentligen var mest sugen på att se om det var samma sak. Sedan tänkte jag att de måste ju vara goda om de tagit slut! Ska jag vara helt ärlig så hade jag glömt bort beställningen när den sedan dök upp, men glatt överraskad blev jag i alla fall.

Så hur var de då?
Fick de mig att längta tillbaka till Paris, våra tidiga morgnar, dagar fyllda av skoskav, skratt, shopping, sightseeing och inte att förglömma de kyliga kvällarna med kinamat?
Inte riktigt….
Det här var nämligen bland det äckligaste jag smakat. Chipsen var inte alls som de i frankrike. Dessa smakade konstgjort, alltför mycket mat och surt, sött, syrligt på samma gång, inte alls bra. Och salt och vinäger chipsen får ett likadant betyg. Vet inte riktigt vad jag tänkte där, men har hört så mycket positivt om vinäger chips så jag var tvungen att testa. Men det är ju ändå VINÄGER! Inte min grej så de åkte i soporna.

Vad vill jag ha sagt med det här då?
Tja, ibland kanske minnen ska får vara minnen. Även om det handlar om mat (eller chips för den delen), någonting som borde vara lätt uppleva igen, bara att gå till samma restaurang, köpa samma ingredienser osv. Men det man lätt glömmer bort är att mat inte bara är mat. Det är ofta förknippade med någonting annat, en upplevelse eller händelse som gör det hela mycket trevligare. Minnen, trevliga minnen som genom tiden kanske blir förskönade och gör att man bara minns det bästa, eller väljer vad man vill minnas. Kanske smakade chipsen så här illa för några år sedan med?
Men för fem år sedan, i Paris, i ett slitet vandrarhem, en sen eftermiddag, var det det ljuvligaste jag ätit.