Äta min vän?

När jag fyllde sju år hade jag ett stort födelsedagskalas, mitt första riktiga som jag minns. Hade tidigare under hösten börjat ettan och många från klassen var därför bjudna. Min mamma var och är fortfarande duktig på att baka och jag minns fortfarande de stora faten med kakor och bullar. Allt fanns uppdukat, sockerkaka, filkaka, vaniljbullar, olika småkakor, min favorit jordnötskaka och självklart en tårta. Hon bakade alltid en stor gräddtårta i långpanna som pryddes med pyntgele och godis. Minns en gång när hon lade ut långa gröna och gula godisormar och sedan skrev med rosa/röd gele, tillsammans med den vita grädden var det så fint! En annan gång blandade hon kakao med lite grädde innan hon vispade och jag tyckte det var fantastiskt och minns att jag tänkte att hon var så smart. Det låter inte så konstigt nu men jag minns då hur nytt det var, i alla fall i vår familj.

Dagen som det så ofta gör på barnkalas bestod av skattjakt, kurragömma, fika, godis och såklart presenter. Mot slutet av kvällen, det hade blivit mörkt ute kom min mormor och morfar förbi. Min morfar förklarade att han hade en present åt mig i bakluckan på sin bil. Högtidligt samlades vi alla runt bilens bakdel och stirrade på den. Ingen vågade öppna, och mörkret gjorde det hela ännu mer spännande. Tillslut tog jag i alla fall mod till mig (med min morfars hjälp) och öppnade luckan, en svart sopsäck mötte mig och när jag sedan vek undan den såg jag en…gran!

Min morfar hade gett mig en gran! Jag stod bara och stirrade på den och tyckte det var en konstig present, tackade gjorde jag naturligtvis men jag tänkte helt andra saker än vad jag sade. Min morfar tyckte vi skulle se vem som växte snabbast, jag eller granen, behöver jag säga vem som vann?

Vi satte i alla fall upp granen och jag började tycka att det inte var en så tokig present. Under åren som gick lärde jag mig uppskatta den mer och mer. Den var så personlig (min morfar är alltid ute i skogen och jobbar) vacker och jag gillade den! Under åren har den fått stå ut med mycket, solsken, vind, drivor av snö, julbelysning och Orvar. Orvar var vår hund som envisades med att pissa på ena sidan av granen. Den här sidan (och jag tror det beror på det) har kortare grenar än den andra. Det såg lite mörkt ut för den ett tag, den antog en gul orangea aktig färg istället för djupt grön, växte konstigt och var opropertionelig. Men vad kan jag säga, vi har ju alla varit tonåringar?!

Nu sexton år senare har den dock utvecklats till en stor och vacker gran, fortfarande kortare kvistar på ena sidan men den det är så det ska vara, minnen från livet. För några år sedan tog min bror över huset och därmed gården granen står på och nu funderar han och hans sambo på att ta ner min vän.

Självklart är jag förkrossad men jag kan förstå det logiska i att ta ner en fullvuxen gran som står mitt på tomten bland sandlådor, studsmatta och gungställning. Frågan är bara hur jag ska bevara hans minne?

När min kompis var här förra helgen berättade hon att hon varit på någon vildmarksrestaurang (minns inte vad den hette) där de bland annat serverade granskott. Tänkte inte så mycket på det då mer än typiskt norrlänningar. Ja, nu är jag ju själv norrlänning om än utflugen men jag har alltid förknippat det med promenader, tält, utflykter, skogsmulle och äckliga Jonas som på en utflykt i fyran åt allt han hittade. Inte vita dukar och vin. Men så läste jag även på Daniels blogg att han hade ätit granskott på Noma häromdan. Så jag får väl ändra mig, kanske granskott är en delikatess?

Men om vi återgår till min vän, granen, är det så att gudarna vill säga mig någonting, eller är de bara tokiga?