Vad äter ni till lunch?

Varm lunch känns som en självklarhet, men det är inte lika vanligt överallt, inklusive NZ. Skolan började om för några veckor sedan och jag läste i en mattidning om tips på vad man kan göra, ett recept, var kyckling och pasta, resten var olika varianter av smörgåsar. Jag gillar smörgåsar men då de lite matigare varianterna inte bara skinka och ost eller liknande och att barn ska äta det varje dag, men bara ändra fyllning känns fel. Näringsmässigt kan det väl funka, men det känns tråkigt. Många eller de flesta i min klass äter också smörgåsar, när det är dags för lunch plockar de fram, yoghurt, mackor, frukt och de där äckliga mellanmål barsen, men det låter mer som frukost än lunch för mig. Å, andra sidan tycker de kanske att jag är dum som äter till lunch det jag åt till middag kvällen före, så mer varierat än det de äter kanske det ändå inte blir?

Beror väl på vad man är van vid, jag tycker inte det känns nog med smörgåsar. Vad tycker ni? Vad äter ni till lunch? Kanske en del som föredrar lättare lunch och mer till middag?
Är man uppväxt med lagad mat till lunch så fortsätter man nog med det senare också. Vi har verkligen tur som får skolmat, tråkigt när det blir äckligt och slarv som det som hände häromveckan (ingen har väl missat att de plockade mat från golvet?) men oftast är det bra mat, och betydligt bättre än bröd och chips.

Förslag och bild från tidningen Taste, smörgås, kakor, äpple och rullar med sparris och skinka/lax.

Service, förolämpande?

I förrgår var jag volontär på ett event som heter Classical Sparks. Det är en gratis konsert med klassisk musik och de hade även musikal nummer från ABBA och Miss Saigon som de ska sätta upp i här i Chch i april. Jag jobbade i ett VIP tält och serverade mat och dryck. Inget komplicerat jobb direkt, bara bära plockfat med mat och hälla drinkar. Men självklart klantade jag mig lite, vet inte om jag sagt det, men jag är väldigt klumpig! Jobbat som servitris, och det var samma visa då. En dam presenterade sig som, secretary of chambers blabla minns inte hela titeln, jag blev i alla fall nervös och spillde hennes rödvin! Som tur var inte på henne men ändå, bättre första intryck kan man ju göra.

Hursomhelst, det jag skulle prata om i detta inlägg var att min klasskompis (vi var några från klassen då det var en av oss som jobbade med detta som sin praktik) tyckte det var nedlåtande och förolämpande att servera andra. Jag förstår inte hur hon tänker?! Jag hatar att smickra folk om eller för att de tror att de är bättre än andra, om de ställer onaturliga krav och är elaka, men vanlig service som det här, det tycker jag bara är naturligt. Kanske låter konstigt, men jag har ingenting emot att passa upp andra och jag har stor respekt för folk som jobbar med det. Vad tycker ni? Är det/känns det förolämpande?

Började ta lite bilder, men de andra började reta mig lite och jag tyckte det blev lite pinsamt, jag tar kort på ALLT nämligen så de tycker jag är lite konstig. Så det blev bara en bild på en halvfylld tunna med öl.

Men maten var i alla fall, plockmat som sushi, vårrullar, kycklingspett, någon typ av köttfärsrulle sedan fanns det bröd med olika toppingar. En av dem var en kräm med lax, och det var jätteäckligt. Vet inte riktigt vad det var, men det smakade och såg ut som att det kommit ur en sprayburk, förstår inte hur man kan få en så slät konsistens med lax annars?!

Trevlig kväll var det i alla fall, slappt jobb, bra musik, glada vänner och fyverkerier på slutet.

Nyårslöften

Tillbaks till Christchurch, känns rätt bra ändå, och åöä har jag ju nu med.

Så idag är det nyårsafton! Trevligt, och med det kommer ju också lite nya löften. De gamla vanliga äta bättre, träna mer och inte att förglömma bli mer miljömedveten och göra sitt bästa för att hjälpa de svältande barnen etc. finns ju alltid där men jag tänkte jag skulle skriva lite mat löften, roligare att båda läsa och (enklare) följa.

2009 års mat löften

Saker jag vill smaka:

Känguru….ska till Australien en vecka innan jag åker hem, får se om jag kan testa, tydligen är det gott.

Ginger beer

Pavlova

…..kommer inte på mer nu, men det lär väl dyka upp lite annat under årets gång.

Saker jag vill göra:

Pocherade ägg, ägg älskare som jag är har jag aldrig testat göra detta.

Tillaga hel kyckling

Desserter, lite vagt men gillar att baka så det lär ju hända även om jag inte vet exakt vad nu.

Gryta, en såndär som står på spisen och puttrar i flera timmar.

Pasta, tittat på Kryddburkens pasta flera gånger, ser ju så gott ut, och verkar inte alltför svårt.

Vad har ni för nyårslöften?
Hur skulle er lista se ut?

Gott nytt år!!!

Äta ute – bästa som finns!

Äta ute måste vara bland det godaste som finns! Och nu menar jag inte, ute som på restaurang utan ute i skogen. I grundskolan var jag väl inte lika positivt inställd, alla dessa utflykter avskydde jag som pesten men jag vet inte riktigt varför (eller jo egentligen så var jag ingen friluftsmänniska, det är nu när jag blivit lite äldre som jag uppskattar det mer men då var det bara jobbigt).

Vi brukade åka skidor på vintern, cykla på våren och gå i skogen på hösten och kolla på löv, träd, djur och allt vad det var. Tror inte jag är ensam om detta, minns ni hur det var? Förutom själva utflykten men med maten? Smörgåsarna, grillad korv och pinnbröd, festis, saft i sirapsflaskor….

Minns en gång när vi fick plocka lingon som vi sedan gjorde sylt av ute i skogen, sedan hade lärarna med sig en smet, Skrabelucker, kallades det, en blandning av sockerkaka och plättar/pannkakor. Syrran hade gjort samma utflykt med hennes klass (det var en liten skola) och vi skulle absolut äta Skrabelucker och inte plättar/pannkakor hemma efter den händelsen.

Jag minns inte riktigt hur receptet var, har det nedskrivet någonstans….men jag tror det var lite som amerikanska pannkakor, söta och tjockare än vanliga.

Har ni något matminne från skolutflykter? Eller från att äta ute för den delen?

Numera äter jag bara ute när jag är hos mormor och morfar under vintern/våren och det blir inte så ofta tyvärr.

När jag får barn ska jag tvinga dem på utflykter och sådant jämnt, haha! Och är de lik mig så kommer de säkert inte vara förtjusta i det, men förhoppningsvis uppskattar det de någon gång, och kanske lite lite även under tiden det pågår (beror väl på hur man gör det antar jag). Tror det är viktigt att det hålls kvar, så att det inte blir en massa tv tittande och dataspel, eller lappar hemifrån om att de är ”sjuka” och inte kan vara med. Eller vad tror ni, har inte så stor koll på grundskolan just nu måste jag säga, men det kanske bara är mina fördommar som gör att jag tror att ingen vill vara med på sådant längre?

Äkta vara

Författaren till boken Den hemlige kocken har kommit ut med en ny bok. I boken Äkta vara guidar han till hur man hittar maten som är bra för oss och hur man läser innehållsförteckningar. Den innehåller även information om olika märkningar, och vad de betyder.

Jag har inte läst Den hemlige kocken än så kan inte uttala mig om det men den här känns mer användbar i alla fall. Lite mer hur man ska göra praktiskt. Frågan är bara om den blir lika populär?

Det är ju enklare att läsa om saker än att omvandla det i praktiken. Och även om jag gillar exemplet i provläs avsnittet, (handlar om vad en tjej äter under dagen, kan tänka mig att många äter liknande saker) så blir analys delen lite jobbig. Jag slutade läsa ordentligt och ögnade bara igenom texten. För matnördar kan det nog vara bra, klart man vill veta vad man stoppar i sig, men för vanlige svensson? Orkar man verkligen läsa om alla vetenskapliga namn, eller hur man ska översätta innehållsförteckningen?

Hemlige kocken gick ju bra så jag antar att det kan vara ett tecken på att även den här går bra. Men samtidigt undrar jag inte om man struntar i det när man väl står där i butiken, en torsdagseftermiddag, stressad, med barnen som ska iväg till fotbolls träningar och med absolut ingen lust eller ork att laga mat, korv och makaroner med ketchup är gott och funkar oavsett hur många E nummer de innehåller. Orkar man verkligen bry sig?

Det är så lätt att inte göra det, varför skulle det bli ändring på det nu? Är det en trend? Eller en långvarig förändring? Kommer den här boken samla damm i bokhyllan? Stå synlig på köksbänken så att alla kan se att ni minsann tänker på vad ni äter? Eller användas flitigt, alltid i shoppingvagnen och noga studerad? Vad är era tankar om det här?

Mats-Eric Nilsson som författaren heter vann Allt om mats pris på matmässan Det goda köket mer om det kan ni läsa här. Och boken finns bland annat hos Adlibris och där kan ni även provläsa den.

Inge mera popcorn?!

Läste en artikel på Aftonbladet där man skrev att popcorn nu förbjuds på vissa biosalonger i Storbritannien. Lite tråkigt tycker jag, popcorn är ju halva upplevelsen, smakar alltid godare där också! Eller vad tycker ni? Blir ni störda av popcornätare?

När jag var liten åt jag alltid Marianne godis men nu föredrar jag popcorn. Det luktar så gott också. Finns förresten en biograf i Kina…eller var det Japan..? Ja, minns inte riktigt men där hade man i alla fall utvecklat luktbiografer. Så när man ser någonting på film kan man även känna lukten av det. För att ytterligare förstärka upplevelsen. Rätt bra tror jag, tänk er själva, lukten av nybakta bullar när någon går förbi ett bageri, eller doften av regn när de kysser varandra i regnet (för det händer alltid när det regnar! ).

Problemet var bara att de inte lyckats komma på ett sätt att få doften att försvinna igen. Vilket ju säger sig självt är opassande, för vem vill lukta på stinkande gymnastikskor när matchen för länge sedan är slut?

Den fula ankan i foajen

Vi bodde på en 4-stjärnigt hotell några minuter från Ströget som hette Phoenix. Ett fint hotell i ett lugnt område men ändå nära till shopping. Entén/foajen var inredd med ljusa lite rosa aktiga färger, stora fåtöljer och soffor och mycket glas, stilrent helt enkelt. I mitten fanns ett litet vattenhål, med en minifontän och en jätteful liten anka. Ankan var bland det första jag lade märke till när jag steg in för jag förstår inte vad den gjorde där. Om de ville ha någonting i vattnet kunde de i alla fall valt ett annat material, någonting i sten eller glas. Ja, det är en detalj som jag hakar upp mig på, knappt märkbar. Men mina ögon dras till den gula lilla fläcken likt en fluga mot socker och jag kan inte undvika den hur mycket jag än vill. Det ser billigt ut och jag förstår inte hur de tänkte när allt annat i inredningen är så genomtänkt?!

Nåväl, hotellet var i alla fall bra. Och vill ni ha någonstans att bo så kan jag rekommendera hotellet ändå. Servicen eller rummen ändras ju inte på grund av ankan, men visst är den ful? Ser ju ut som någonting man har i badkaret.

Service eller misstag?

Jag beställde en ny kameraväska i förrgår från ett företag som heter Cyberphoto. Ett utmärkt företag! De har massor med information på deras sida om produkterna och visar testbilder från olika kameror så man får se och de är ärliga i sina omdömen och rekommendationer. Jag är så nöjd! De skickade väskan så jag hade den dagen efter jag gjort min beställning och detta trots att jag gjorde den på eftermiddagen (vid 3). De har även en butik i Umeå och jag har inte fått annat än trevligt bemötande både där och genom deras kundservice på Internet. Men trots att de är så bra på alla sätt blev jag lite förvånad när jag bredvid min väska även fann….en Twix!

Jag vet inte riktigt varför?! Misstag eller ett tecken på bra service? Tro inte att jag är missnöjd, tvärtom men lite fundersam är jag också. Var det någon på lagret som av misstag packade ner sitt mellanmål? Eller vill de helt enkelt ge någonting litet extra till sina kunder? Men om det är så, varför inte någonting foto relaterat?

Hemskt egentligen att låta så misstänksam när det kanske inte är något annat än ett tecken på uppskattning. Och det är väl det service handlar om, att bjuda lite mer?
Om man läser en annons om ett äventyrsland med rutschkanor, bollhav, klätterställningar och barn vänlig restaurang så är det det man förväntar sig när man kommer dit. Men minnena man tar med sig därifrån är det utklädda figurerna som gick runt och pratade med barnen och den lilla leksaken de fick i restaurangen. Visst är det så, det lilla extra?

Nåväl, kanske jag ska sluta analysera sönder detta och bara ta det för vad det är, en chokladbit i en låda…eller hur var det nu?

Äta min vän?

När jag fyllde sju år hade jag ett stort födelsedagskalas, mitt första riktiga som jag minns. Hade tidigare under hösten börjat ettan och många från klassen var därför bjudna. Min mamma var och är fortfarande duktig på att baka och jag minns fortfarande de stora faten med kakor och bullar. Allt fanns uppdukat, sockerkaka, filkaka, vaniljbullar, olika småkakor, min favorit jordnötskaka och självklart en tårta. Hon bakade alltid en stor gräddtårta i långpanna som pryddes med pyntgele och godis. Minns en gång när hon lade ut långa gröna och gula godisormar och sedan skrev med rosa/röd gele, tillsammans med den vita grädden var det så fint! En annan gång blandade hon kakao med lite grädde innan hon vispade och jag tyckte det var fantastiskt och minns att jag tänkte att hon var så smart. Det låter inte så konstigt nu men jag minns då hur nytt det var, i alla fall i vår familj.

Dagen som det så ofta gör på barnkalas bestod av skattjakt, kurragömma, fika, godis och såklart presenter. Mot slutet av kvällen, det hade blivit mörkt ute kom min mormor och morfar förbi. Min morfar förklarade att han hade en present åt mig i bakluckan på sin bil. Högtidligt samlades vi alla runt bilens bakdel och stirrade på den. Ingen vågade öppna, och mörkret gjorde det hela ännu mer spännande. Tillslut tog jag i alla fall mod till mig (med min morfars hjälp) och öppnade luckan, en svart sopsäck mötte mig och när jag sedan vek undan den såg jag en…gran!

Min morfar hade gett mig en gran! Jag stod bara och stirrade på den och tyckte det var en konstig present, tackade gjorde jag naturligtvis men jag tänkte helt andra saker än vad jag sade. Min morfar tyckte vi skulle se vem som växte snabbast, jag eller granen, behöver jag säga vem som vann?

Vi satte i alla fall upp granen och jag började tycka att det inte var en så tokig present. Under åren som gick lärde jag mig uppskatta den mer och mer. Den var så personlig (min morfar är alltid ute i skogen och jobbar) vacker och jag gillade den! Under åren har den fått stå ut med mycket, solsken, vind, drivor av snö, julbelysning och Orvar. Orvar var vår hund som envisades med att pissa på ena sidan av granen. Den här sidan (och jag tror det beror på det) har kortare grenar än den andra. Det såg lite mörkt ut för den ett tag, den antog en gul orangea aktig färg istället för djupt grön, växte konstigt och var opropertionelig. Men vad kan jag säga, vi har ju alla varit tonåringar?!

Nu sexton år senare har den dock utvecklats till en stor och vacker gran, fortfarande kortare kvistar på ena sidan men den det är så det ska vara, minnen från livet. För några år sedan tog min bror över huset och därmed gården granen står på och nu funderar han och hans sambo på att ta ner min vän.

Självklart är jag förkrossad men jag kan förstå det logiska i att ta ner en fullvuxen gran som står mitt på tomten bland sandlådor, studsmatta och gungställning. Frågan är bara hur jag ska bevara hans minne?

När min kompis var här förra helgen berättade hon att hon varit på någon vildmarksrestaurang (minns inte vad den hette) där de bland annat serverade granskott. Tänkte inte så mycket på det då mer än typiskt norrlänningar. Ja, nu är jag ju själv norrlänning om än utflugen men jag har alltid förknippat det med promenader, tält, utflykter, skogsmulle och äckliga Jonas som på en utflykt i fyran åt allt han hittade. Inte vita dukar och vin. Men så läste jag även på Daniels blogg att han hade ätit granskott på Noma häromdan. Så jag får väl ändra mig, kanske granskott är en delikatess?

Men om vi återgår till min vän, granen, är det så att gudarna vill säga mig någonting, eller är de bara tokiga?

Köper ni kött från Thailand?

När ni går och handlar väljer ni svenskt kött framför andra länders? Betalar ni hellre mer för att få svenskt än att köpa köttfärs från Irland som är billigare? Eller går ni bara efter priset?
Vissa länder är ju mer kända för att ha bra kvalité som Brasilien (entrecote) Nya Zeeland (lamm) finns säkert fler exempel men det här är väl vad man kan hitta i de flesta butikerna. Så då kanske man väljer det men om ni hittade kött (eller någon annan produkt för den delen) från Thailand, som kostade lika mycket som det svenska, skulle ni köpa det då?

Oftast (generellt sätt) så väljer de flesta att köpa svenskt oavsett pris för att det är svenskt och det känns säkert. Men hur är det när ni åker utomlands? Om ni åker till Thailand undviker ni att äta kött då? (eller fisk, fågel etc.)

Varför tänker man olika? Jag kan ärligt säga att jag hellre köper svensk mat. Men är jag utomlands så äter jag kött till exempel även om jag aldrig skulle komma på tanken att köpa det här hemma. Jag tror faktiskt inte att det beror på, jag har ju faktiskt inget annat val än att äta. Till skillnad från hemma då jag kan välja svensk producerat. Utan att man helt enkelt inte tänker på samma sätt när man är utomlands. Maten är ju en del av upplevelsen, men det är samtidigt någonting tillfälligt och man kanske inte lägger ner lika mycket tid på att tänka. Vad tror ni?

Jag kan ju tillägga att kött och Thailand bara var exempel för att visa att vi tänker olika. De kan bytas ut mot andra livsmedel. Och jag har inte heller tänkt på miljöaspekter (självklara tanken idag), lokal producerat eller sådant för att jag tror att vad vi väljer i fall som det här beror delvis på andra saker. Vad tror ni?